Jag vet inte vad jag ska göra

Mitt i alla känslor.  Alla försök att nå fram. Att bryta isen.

Känner jag - irritation.

Att må dåligt. Att lida. Att hänge sig åt sitt mående.

Jag vet inte.

Jag ser. Jag känner. Jag förstår att jag förväntas bekräfta.

Jag vill inte bekräfta.

Jag vill lyfta det jag ser som fungerar. Jag vill lyfta tron på att saker kan förändras.

Livet är en kamp. Tillvaron måste bemästras. Ibland går det bättre. Ibland går det lysande.

Ibland är det lugnt hav och ibland är det storm eller stiltje.

Det är vad vi har att förhålla oss till.

Surfa när det går och hantera smärtan när du måste.

Hänge dig inte åt det svåra, svarta, mörka.

Du fungerar bättre än du tror.

Du har en kapacitet som du ska vara stolt över.

Må dåligt. Prata med mig. Men låt mig inte se detta tysta lidande. Som jag ska förväntas förstå.

Utan invändningar. Utan att ge svar på tal. Genom att stryka medhårs.

Nej.

Nej

Nej

Nej

Att inte vilja prata

Att inte vilja prata om det som stör och berör är en rättighet. Som mamma och människa måste jag respektera detta även om det är svårt.
Jag har lovat mig själv att göra mig tillgänglig men att inte peta och kräva.
Det är svårt.
Det är svårt att se hur någon jag älskar går med tårar i ögonfransen.
Det är svårt att vara mamma också.
Det är svårt att vara människa.
Jag skulle själv vilja ha ett litet sammanbrott. Vilja bryta ihop. Jag orkar inte riktigt vara bärare och härbärgera andras oro. På jobbet. Hemma.
Var finns min plats?

Oron för ett barn är en oro som måste tyglas.
Oron måste sorteras.
Oron måste skilja på allvar och allmänmänskliga frågor.
Oron måste vara vuxen.
Oron får inte ta över.
Oron måste jag bära själv och delvis dölja.

Fysiskt

När den själsliga oron gnager i mig är det en olustkänsla som river och drar.

Det är inte ohanterligt. Jag har lärt mig att leva och handskas med känslor av oro ängslan och melankoli.

Nu är jag orolig över min kropp, mitt knä, min rygg, min yrsel.

Det är konkreta smärtsamma fysiska känslor som påverkar hela mig. Det känns mer hopplöst att ta itu med.

Jag är inte en åldring. Jag är en fysisk person. Jag vill leva utan smärta. Jag vill leva i rörelse.

Idag en blå himmel

Idag en blå himmel.
En höstsol lyser.
På marken gult som guld.
Inga moln.
Inga skyar drar förbi.
Även orosmolnen måste vila ibland.

Framåtrörelse

När jag drabbas av att allt som är - kommer att fortsätta att vara så - drabbar mig oron.

Det stavas stagnation. Som är motsatsen till framåtrörelse.

Det måste finnas mer.

Väderomslag

En vind drar förbi och molnen som tornat upp sig på himlen skingras.
Det kan vara så ibland.
Ungefär som när man packat picknickorgen och upptäcker att molnen tornat upp sig på en tidigare blå himmel. Fast tvärtom.
Livets picknic erbjuder både sol, regn, iskyla,, moln och klarblå himmel.

Att släppa taget

Att ta ett steg tillbaka och att bry sig lite mindre är just nu min strategi.

Inte för att jag inte bryr mig. Tvärtom.
Jag bryr mig så mycket att jag gör det som krävs.

Just nu är det väntan som krävs. Väntan på en öppning och en dörr på glänt.

Så jag ringer inte och frågar fast jag undrar.
Jag sms:ar inte.
Jag är tyst och väntar på kontakt.

Svårt

Orosmoln

Att vilja så väl.
Att ändå inte se.
Att se men inte förstå.
Att förstå men vara handfallen.
När kunde jag ha handlat annorlunda?
Vid vilket vägskäl skulle vi valt en annan väg?

Jag sitter på mina händer

Att släppa oron kanske kan vara det  bästa sättet att hjälpa en människa?
Kanske ett lagom ointresse kan göra det mindre skrämmande.
-----
Det krävs en stor insats av mig.
Jag sätter mig på mina händer.
Jag djupandas.
Min röst får inte spegla oro.
Inte heller överdriven lätthet.

Men mina ögon?
Vad ska jag göra med mina ögon?
-------------------
Hur jag än spelar min roll kan jag aldrig bestämma hur du ska tolka mig.