Att inte vilja prata om det som stör och berör är en rättighet. Som mamma och människa måste jag respektera detta även om det är svårt.
Jag har lovat mig själv att göra mig tillgänglig men att inte peta och kräva.
Det är svårt.
Det är svårt att se hur någon jag älskar går med tårar i ögonfransen.
Det är svårt att vara mamma också.
Det är svårt att vara människa.
Jag skulle själv vilja ha ett litet sammanbrott. Vilja bryta ihop. Jag orkar inte riktigt vara bärare och härbärgera andras oro. På jobbet. Hemma.
Var finns min plats?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar