Det är inte ohanterligt. Jag har lärt mig att leva och handskas med känslor av oro ängslan och melankoli.
Nu är jag orolig över min kropp, mitt knä, min rygg, min yrsel.
Det är konkreta smärtsamma fysiska känslor som påverkar hela mig. Det känns mer hopplöst att ta itu med.
Jag är inte en åldring. Jag är en fysisk person. Jag vill leva utan smärta. Jag vill leva i rörelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar