Jag vet inte vad jag ska göra

Mitt i alla känslor.  Alla försök att nå fram. Att bryta isen.

Känner jag - irritation.

Att må dåligt. Att lida. Att hänge sig åt sitt mående.

Jag vet inte.

Jag ser. Jag känner. Jag förstår att jag förväntas bekräfta.

Jag vill inte bekräfta.

Jag vill lyfta det jag ser som fungerar. Jag vill lyfta tron på att saker kan förändras.

Livet är en kamp. Tillvaron måste bemästras. Ibland går det bättre. Ibland går det lysande.

Ibland är det lugnt hav och ibland är det storm eller stiltje.

Det är vad vi har att förhålla oss till.

Surfa när det går och hantera smärtan när du måste.

Hänge dig inte åt det svåra, svarta, mörka.

Du fungerar bättre än du tror.

Du har en kapacitet som du ska vara stolt över.

Må dåligt. Prata med mig. Men låt mig inte se detta tysta lidande. Som jag ska förväntas förstå.

Utan invändningar. Utan att ge svar på tal. Genom att stryka medhårs.

Nej.

Nej

Nej

Nej

Att inte vilja prata

Att inte vilja prata om det som stör och berör är en rättighet. Som mamma och människa måste jag respektera detta även om det är svårt.
Jag har lovat mig själv att göra mig tillgänglig men att inte peta och kräva.
Det är svårt.
Det är svårt att se hur någon jag älskar går med tårar i ögonfransen.
Det är svårt att vara mamma också.
Det är svårt att vara människa.
Jag skulle själv vilja ha ett litet sammanbrott. Vilja bryta ihop. Jag orkar inte riktigt vara bärare och härbärgera andras oro. På jobbet. Hemma.
Var finns min plats?